Vem får operera sig?

Mikael insåg att hans kropp inte reagerade på alla bantningsmetoder han provade. Vi träffade honom innan, under och efter sjukhusbesöket för att prata om varför han valde operation. Och om hur resultatet blev.

‍

‍

Mikael är en ung, smart och verbal man som har varit överviktig större delen av livet. Det märks att han har funderat väldigt mycket på det här.

– I övre tonåren, när man börjar handla kläder själv och får ett mer aktivt socialt liv, det är då man upplever vilket problem det egentligen är. Och börjar tänka mer och mer på att man måste göra något åt det, säger han.

Det är dagen innan ingreppet och Mikael är avslappnad där han sitter i en fåtölj på Ersta sjukhus. Nu är det lätt att berätta om vägen fram till ett beslut om att göra en överviktsoperation.

– Man går hela tiden runt och tänker på sin övervikt. Man har den som en tung ryggsäck både fysiskt och psykiskt. Man tänker på hur man uppfattas av omgivningen när man äter nånting på stan. Världen i dag är ju utseendefixerad. Är du överviktig så döms du utifrån det, säger han.

Den andra delen handlade om hälsan.

– Sjukdomarna som väntar runt hörnet är enormt många. En del av visionen är att jag ska hålla mig frisk i framtiden. Jag vill kunna växa upp, få barn, se mina barn – se mig själv om 20, 30 år, säger han.

När han började söka information om överviktskirurgi var det ett par områden som var extra viktiga.

– Jag vet vad jag har haft, men vad kommer jag få sen? Det är ju liksom farväl till mitt gamla liv. Och sen, framför allt, vad kommer jag att äta? Är det ett liv värt att leva efter en operation?

I slutändan var beslutet lätt. Han hade provat många olika metoder för att gå ner i vikt, alltifrån viktväktarna till GI och alla möjliga andra dieter. Men de fungerade inte för honom. Delvis, erkänner han, för att han inte riktigt hittade motivationen för att göra allt själv.

På operationsdagen vaknar Mikael på sjukhuset och pratar lite med kirurgerna innan operationen. Han rullar in i operationssalen och gastric bypass-ingreppet görs på ungefär en timme.

Två timmar senare träffar vi honom igen:

– Allting känns jättebra här faktisk. Det är mycket bättre nu efter att ha vilat någon timme, jag har varit uppe på toaletten några gånger. Jag har fått beröm för att jag var uppe så snabbt, säger Mikael stolt.

Två dagar senare är det redan dags att sammanfatta hela upplevelsen.

– Själva operationen, den har på något sätt snurrat bort i mina tankar, jag är mer fokuserad på livet efteråt. För jag vet att från den sekunden jag sätter min fot inne på Ersta sjukhus tills dess att jag kommer ut igen så är jag ju i så trygga händer. Jag är tryggare där än vad jag kan vara någon annanstans, säger han.

– Det jag var orolig för innan operationen var just hur jag skulle må så här 48 timmar efter operationen. Skulle man bara ligga och vrida och vända på sig för att man hade så ont i såren, skulle man börja må dåligt och allmänt kasst? Men alltså, jag mår oförskämt bra, säger han.

Det är när Mikael kommer hem som han inser att något verkligen är annorlunda. En känsla av otrygghet har smugit sig in.

– När jag kom och gick på gatan hemma med min lilla väska så slogs jag av tanken … jag blev livrädd liksom. Uppe på Ersta hade jag haft alla jättetrevliga läkare och sköterskor runt omkring mig, men där hemma så … det var bara jag mot världen, säger han.

– De första timmarna hemma kände jag: ”åh… det här kommer jag inte att klara av”. Men sen när man väl börjar finna sig själv, och efter några dagar när man hittar vad man kan äta, när man kan äta och hur man ska äta, så inser man att det inte alls är så farligt som man tror, säger han.

Det har hunnit gå sex månader när vi åker och hälsar på Mikael igen. Han ser betydligt friskare ut och är glad, liksom mer rörlig i både ansikte och kropp.

– Hittills har jag gått ner 36 kilo. De senaste två månaderna har jag stått still, kanske på grund av att jag har börjat slappna av. Jag tänker inte lika mycket på att jag är opererad, jag lever bara, säger han.

Maten har aldrig varit något problem efter operationen. Det är fler mål om dagen bara.

– Men då äter man ju rätt mängder och rätt saker och man känner vilken skillnad det är när man håller blodsockret på en jämn nivå. Man är inte lika hungrig och man är piggare och gladare, säger han.

Om han går ner fem, tio, femton eller tjugo kilo till spelar inte så stor roll längre.

– Jag har ändå nått så mycket längre i dag än vad jag nånsin trodde för två år sen, innan jag började tänka på operation. Jag är så fruktansvärt nöjd med hur det är nu. Och ja, jag skulle kunna stanna här. Men jag vet att jag kan gå mycket längre, så det är bara att fortsätta kämpa.

– Det är ju det bästa jag har gjort. Det enda jag ångrar med allt det här är att jag inte har gjort det tidigare. För livet är ju så mycket enklare och roligare nu faktiskt, säger han.

‍

– Själva operationen gick jättebra. Jag kände mig ganska nervös innan men jag kände att jag var i trygga händer. Alla i personalen var både professionella och trevliga, säger Eva.

Operationen, en gastric bypass, skedde sex veckor efter första kontakten med Cavalio, som hon hittade efter att ha försökt gå via landstinget. Först efter lång utredningstid där fick hon beskedet att de nekade henne behandling för att hon ansågs för frisk trots att hennes BMI låg strax under 40, vilket innebär allvarliga hälsorisker.

Vid det laget hade värken gjort att hon endast kunde jobba halvtid. Hon har alltid haft lätt för att lägga på sig, särskilt i stressiga perioder. År 2000 diagnostiserades hon med en autoimmun sjukdom med bland annat ledvärk som symtom, vilket gjorde henne mer och mer orörlig.

– Det kändes som att jag fastnade i en ond cirkel där jag rörde mig allt mindre, behövde äta allt fler värktabletter och gick upp mer och mer i vikt, säger Eva.

Cavalio dök upp när hon sökte privata alternativ på internet. Eva upplevde direkt att Cavalio var tillgängliga, hade ett hjälpsamt bemötande och att det var lätt att få svar på de frågor jag hade.

– När jag väl hade bestämt mig gick det fort. Ersta sjukhus var ett riktigt mysigt sjukhus, säger hon.

Operationen har inneburit en stor omställning i hennes liv, framför allt i fråga om kosthållning. Hon har upplevt så kallad dumping, att maten förflyttas ner i tunntarmen för snabbt, vid några tillfällen men säger att man snabbt lär sig vad och hur man ska äta för att må bra.

– I dag, ett år efter operationen, väger jag 30 kilo mindre och mår toppen! Jag har minskat rejält på värktabletterna, jag har brutit nikotinberoendet – utan att öka i vikt! – och börjat jobba heltid. Jag kan till och med springa igen. Jag har på sätt och vis fått ett nytt och mycket bättre liv, säger hon.

‍

Hon har inte alltid varit överviktig. Det började med att hon fick sitt första barn. Efter ytterligare tre graviditeter hade hon gått upp och och kämpat sig ner i vikt flera gånger, så mycket som 45–50 kilo vid varje tillfälle.

– Jag visste att jag kunde gå ner men efter fyra kämpiga nedgångar, och sedan jättesnabbt upp, kändes det psykiskt omöjligt att orka ta tag i allt ännu en gång, säger hon.

– Till slut insåg jag att jag var fast med övervikten.

Det hade med tiden blivit tungt för knän, rygg och leder och snarkningarna störde både hennes egen och makens nattsömn. Men det jobbigaste var att hon inte kunde leva som hon ville och inte göra alla aktiviteter hon längtade efter.

Hon kontaktade sin husläkare och en utredning inleddes. Men mentalt var det steget bara början.

– Till en början kändes det tufft att inse vad jag hade låtit hända med min kropp. Men jag bearbetade alla tankar och kom fram till att jag antingen fick acceptera att jag skulle vara överviktig resten av livet eller göra en operation, säger Harriet.

Hon valde operation och blev remitterad. När hon fick besked om väntetiden inom landstinget kände hon direkt att den var alldeles för lång. Hon inte ville vänta.

– Jag ville påbörja mitt nya liv nu, inte om ett år eller ännu längre, säger hon.

Det var då hon började ringa runt till privata alternativ. Det viktigaste då var att hitta det som kändes mest tryggt och där hon trodde att hon skulle bli väl omhändertagen.

– Jag beslutade mig för Cavalio. I och med samarbetet med Ersta sjukhus, som jag läst och hört mycket gott om, kändes de som det bästa alternativet. Från och med första samtalet med dem blev jag väl bemött och det kändes rätt från början, säger hon.

Sedan gick det snabbt – resan från Västmanland till Stockholm för att göra operationen gjordes redan tre veckor efter första kontakt.

– Det hela kändes mycket smidigt och även själva operationen gick bra. Jag blev väl omhändertagen av personalen på sjukhuset och det var skönt att veta att de inte skickade hem mig innan de var säkra på att allt fungerade och att allt hade gått bra, säger Harriet.

När vi pratar med Harriet har det gått sex månader sedan operationen och hon har hittills gått ner 46 kilo.

– Jag mår fantastiskt bra! Jag har blivit av med snarkningarna och känner mig mycket piggare och gladare. Jag rör mig mer och bättre, i dag tar jag utan att ens fundera trapporna i stället för hiss vilket var en omöjlighet innan operationen. Det är så roligt att kunna göra en massa aktiviteter med familjen, ta långa promenader och köpa kläder… Jag är helt enkelt den person som jag innerst inne hela tiden varit men som jag inte kunnat vara på grund av övervikten, säger hon.

Hon vill rekommendera Cavalio och Ersta sjukhus till alla som funderar på en överviktsoperation.

– De är otroligt trygga, måna om att allt ska gå bra och att det sedan fortsätter att gå bra. Jag blir lika glad varje gång någon från Cavalio ringer och frågar hur jag mår, då känner jag mig speciell och viktig och inte bara som en i mängden. Och om jag behöver stöd med något hjälper de mig att hitta rätt väg. Det känns som att alla faktiskt ärligt bryr sig om mig och hur jag mår, säger hon.

‍